Berätta sanningen
Första tiden innehöll massor med lögner. Dagen efter en resa till transkliniken.
-Var va ni igår?
På riktigt var vi helsingfors men i räddsla vad andra hadde för åsikt om dehär. Så ljög vi. Synd bara att vi sällan komihåg hela lögnen utan byggdes på vartefter till ingen av oss kom ihåg den.
För länge sen var det någon som fråga dehär och i all hast svarade jag." vi räfsade trädgården hela dan igår". " oj va rolit vi ska kom ut imorron och se hur det blev" hmm ny lögn eller börja räfsa.
Eller när någon kom på besök. Å min man"sov" elker "sjuk"
Dehär skapade massa turbulens mest för en själv men också för oss som par.
Vi var ofta ledsen och besviken på oss själva över att inte våga berätta sanningen.
Jag ringde till några av mina vänner för att berätta om min mans transexualitet.
Mitt under samtalet brast jag i tårar. Lättad över att våga berätta, lättad över att sanningen var lagt på bordet.
Jag visade difusa tecken åt mina vänner. Grät men sa att jag var glad
Det hördes hur mina vänner tog formen av ett frågetecken.
Av räddsla av att alla en närhet ska formas till frågetecken. Valde vi vänta me att berätta till fler tills transformationen blivit tydligare.
Fler lögner...
Den dan jag berättade för mina föräldrar hade inte en enda av mina lögner fungerat. Följd frågor men ett svar som inte passade ne lögnen före. Vi var osams vi mindes inte hur lögnerna fungerade. Och en bubblande känsla av att jag inte vill ljuga längre.
Så, jag berättar de för dem när jag är sim mest besviken på mig själv. Riktigt arg å ledsen över hur lögnerna tagit över mitt liv.
De tar också formen av ett frågetecken men med en militär grön nyans. De ville nämligen skydda å försvara.
När jag lugnat ner mig. Å var lättad och lite stolt över mig själv. Såg jag deras militärgröna nyans och tänkte"oj"
